Tråkigheter om en familjemedlem. Som tur är.. Inte närstående. Men många i min familj berör ju och jag tycker så otroligt synd om dem som ska behöva ha en syster/mamma/kusin/dotter osv.. med hjärntumör...

Hade detta varit när jag var yngre hade jag blivit jätte ledsen. Men egentligen var det nog inte själva saken jag hade blivit ledsen för. Utan att jag haft så mycket innom mig som måste komma ut så jag blev ledsen ändå.

Och när man hade någontiong att vara ledsen för var det enklare att ta åt sig sorgen.
Idag är det lite skillnad. Jag har inte kraft kvar att gråta för ngn annan. Självklart tycker jag det är fruktansvärt hemskt och tråkigt. Speciellt för de närstående. De som är riktigt nära. Men jag har inte pratat med personen på kanske 7-10 år? Så det är nästan som en främling för mig.

På tal om fruktansvärda saker....
Jag ringde mormor härom dagen.
Min älskade lilla mormor som alltid varit så mysig härlig och genomsnäll.
Hon har verkligen blivit sjuk. Glömsk så det gör ont i hjärtat. Även om det är svårt och hemskt så är det viktigt. Man vet aldrig när det tar slut. och när det väl gör det vill jag inte ångra att jag inte ringde henne. Även om hon inte minns sin egna dotter. Och då självfallet inte ens sina barnbarn. Jag försökte berätta för henne om hur jag kom hem till henne och lekte med sakerna som låg i underskåpet. Då hon var väldigt förvirrad ville jag itne ens säga att vi träffats för bara några månader sedan då hon inte trodde vi setts på flera år.