Eftersom jag är ensamstående mamma i ett förhållande så är dethär stort för mig...
Säkert för dem oxå. F och M alltså :p

Det är inte sååå ofta jag vågar släppa kontrollen och låta F ta hand om M själv. Skulle ALDRIG falla mig in att åka hemifrån på typ tjejkväll om jag hade M hemma med F.

Inte för att jag inte litar på F. Utan för att jag inte vill vara långt borta om någonting händer. Oron över att jag är den med mest ansvar för mitt barn ch ge bort det beskyddet.

När M åker hem till sin pappa så är det en annan sak. Jag kan koppla bort för då är ansvaret inte längre mitt.
Iof var det oxå svårt första tiden. Jag tror vi lämnade bort M 2 gånger under 14 månader. Den ena gången så hämtade jag honom mitt i natten för ajg inte klarade av det... Det gör ont samtidigt som det är jättekul att han ska växa upp och tillslut inte behöver min hjälp längre.. :(

Dessutom blir längtan efter ett barn till så ottroligt stort att jag börjar må dåligt över det.

Grönsen på att längta och hoppas på att få ett till börjar suddas ut.

Och istället börjar jag fundera på om jag ska sterilisera mig. Allt för att få en bättre hormonbalans..


(Här dog min dator och jag orkar inte fortsätta skriva det jag redan skrivit en gång)