"Baja mamma" (vara mamma)

"Inte gå pappa" "NEEJ!!"

Jag försökte flera gånger berätta att det skulle bli kul at åka till pappa och Petra.

Att han kommer ju tillbaka om en vecka redan!

Att han kan leka med Alvina och kanske träffa hästarna och Farmor.

Får kanske åka till dagis och leka med barnen om prickarna försvinner.

Inget hjälpte, och när han satt i barnstolen fick jag en sur min som sa att jag övergett honom.

Jag förstår delvis hur jobbigt det är för honom att han är så liten och inte tillåts ha en egen vilja.

Men i detta fallet vet nog jag och pappan bäst! En liten ska vara både hos sin mor och far. Det är viktigt att en liten får träffa båda föräldrarna, Lika viktigt är det för föräldrarna att få möjligheten att träffa liten lika mycket oxå.

Men fy bubblan vad ont det gör när man måste lämna ifrån sig en sådan liten, när han själv inte vill åka.

Jag minns när jag hade det som svårast med min egna biologiska mor.

När jag och min bror ngn gång i månaden (eller var det mer sällan ändå?) Blev tvugna att åka till Modern över helgen.

Det var 2 dagar som jag fullständigt avskydde!¨

Dels för att man inte hade några riktiga vänner där.

Dels för att det alltid var en sådan konstig stämmning hos henne. Att jag, som ung tonåring faktiskt ville ägna mig åt för mig just då, viktigare saker.

Nu jämför jag absolut inte på något vis min biologiska moder med Pappan till liten...

Gud förbjude! Nu går jag inte in i detalj med dem, hur de vårdar honom när han är där. Men vad jag upplever så mår sonen bra! Jag får känslan av att P är en mycket trevlig människa och att hon genuint bryr sig om M. Och Pappan känner jag ju redan. Allt går bara smidigare för var dag som går!

Utan vad jag syftar på är, att bara för att man är liten får man inte välja själv?

Hade jag inte velat gå över till grannen och stanna där några timmar. Hade jag självklart inte gjort det.

Men är man liten. Då ska man alltid lyssna på den vuxne. Har barn ingen rätt?

Självklart har dem det! Men när blir deras rätt oxå den vuxnes?

Rent juridisk är det när man är 18 år. Då blir man myndig. Men många skulle behöva en hjälpande hand även många år senare.

För mig var det när jag blev mamma. Då jag själv fick en syn på exakt den situation jag var i när jag var yngre.

Det var viktigt att jag fick bibehålla den kontakt jag då kunde ha med min biologiska mor även om jag inte ville det. För sedan i "vuxen" ålder hade jag då möljligheten att bestämma själv.

Nu valde jag att inte behålla den kontakten då den var skadlig för mig och mitt kommande barn.

Men jag hade kanske valt annorlunda, då hade jag haft alla fördelar med att inte stå som vuxen utan ett enda minna från barndommen med min mor. Jag skulle ha fått träffa henne och vetat att hon alltid funnits där.

Jag tycker att som F precis sa. När man inser konsekvensen och verkan av sina egna beslut.

Då är ett barns rätt även de vuxnas rätt.

Kan man argumentera för sig och förklara/beskriva vad man vill och varför man vill det på ett moget sätt för den åldern man befinner sig i. Då har man oxå rätten att göra dessa val med sig själv som enda ansvarig för konsekvenserna. Hur hårt och jobbigt det än var just nu när Liten protesterade så vet jag att han har det bra där borta och att det val jag gjorde åt  honom idag var det enda rätta.