Igår gjorde jag och sambon bacon-och-ost-inbakade kycklingfileer.

Super gott! Men på halva vägen, när första formen var färdig. Tog orken slut. Så jag lindade andra formen med aluminium för att inte behöva hålla koll på den. Om det skulle brännas eller så.

Jag ställde in den på rätt tid och sen lät jag det vara tills ungen stängde av sig.

Det resulterade i att det hela blev kokt och slemmigt istället för knaprigt och fast.
My bad! Hade min hjärna orkat tänka steget längre hade jag ju självklart redan vetat detta innan jag ställde in maten. Men jag går på standby. Påslagen men inte riktigt funktionell. Idag skulle jag käka upp den slemmiga maten. Värmde på matlådan och åt för livet.
Men det smakade inte bra! Den fantastisk goda kycklingen som sambon gjorde var ju häst längder ifrån den som jag gjorde med exakt samma ingredienser. I samma ugn och i samma kök.
Jag fick tvinga i mig trotts att jag mådde illa. Fy så vedervärdigt. Och självklart är jag för lat för att ställa mig och laga någonting annat oxå. Nu förstår ju jag oxå att det inte är kycklingens fel. Men ni ska för allt i världen inte heller tro att det är mitt fel heller!
Att stoppa in tugga efter tugga med slemmig mat är inte en höjdare vilken världsdel man nu än befinner sig i. Men mitt dåliga samvete tillags åt jag upp allt nästan utan att klaga. Det finns ju någon där ute som skulle göra vad som hellst för min mat idag.
Och skulle jag få jämföra med någonting så skulle det vara dendär pruttleran man köpte som barn.
Och som även jag köpt till mitt barn. I edition 2.0 Vilket iof är en helt annan historia. Vem vill äta "slajm" egentligen?

Jag skyller ifrån mig på aluminiumet och microvågorna. Det är enklast så.